tisdag 20 mars 2012

Integrationspolitik verces rovdjurspolitik

Följer med intresse Svensk rovdjurspolitik och med erfarenhet av ett turistiskt arbete med ett utav våra stora rovdjur såväl som debatten runt dessa, kan jag bara konstatera att åsikterna går i sär. Det ter sig naturligt i en demokrati och föga förvånande är metodiken på båda sidor, både spektakulär och underhållande. När det gäller dess ytterligheter slås jag av funderingen att rovdjursmotståndarna och de stundtals förblindade rovdjursaktivisterna på den andra sidan egentligen har mer gemensamt än de skiljelinjer som finns dem emellan. Få talar om balans, samförstånd, respekt för de medborgare som vill ha en levande fauna, respektive de som har problem med dessa djur ute i rovdsjursområdena. Med ett försiktigt pekfinger i luften kan jag också skönja en viss naivitet hos de myndigheter som ålagts ansvaret av förvaltningen av våra rovdjur. Samtidigt skall föras fram att tiden inte stått helt stilla och att medborgarna mer nu än tidigare integreras i denna förvaltning och de frågor som är relevanta på detta område. I dag fick jag också höra Alexandra Pascalidou via ett TV- seminarium i Stockholmsförorten Rinkeby skandera att det finns vissa utmärkande orter i Sverige som lever i ett utanförskap där måttet av integrationspolitik understiger dess behov. Vidare att de som bor där behöver anpassas till det Svenska samhället då de lever i en värld som inte finns. Döm av min förvåning då denna förslagne journalist och samhällsdebattör tilldömer oss Djursholmsbor detta epitet. Frågan jag ställer mig är naturligtvis om Alexandra överhuvudtaget varit på Djursholm, mött alla trevliga männsikor som bor här? Här bor människor från hela världen dessutom människor hitflyttade från andra delar av Sverige, från olika bakrunder med skiftande yrkesområden, tillsammans med infödda Danderydsbor. Kan det bli mer integrerat? Känns som om Alexandra P är inne på samma spår som arrangörerna av de spektakulära Solsidan-bussarna. Att vid måttet av egna problem se lösningen hos andra människor som de problemskapande. Visst blir man trött på denna retorik och jag har vänner på Solsidan som jag vet inte alls uppskattar denna typ av problemidentifiering utan mer ser det som ett slag i luften, ett sätt att ödsla energi på en ickefråga i stället för att fokusera på de verkliga problemen, jag kan bara hålla med dem!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar