Avslöjandet av Terje Hellesö:s bildfusk en nyttig parentés

Trotts de mörka regntunga molm som lagt sig över foto-sverige efter att årets Naturfotograf, Terje Hellesö producerat manipulerat material, får man samtidigt försöka finna något positivt i denna turbulens. Medierna har avlöst varandra och inom bloggvärlden slamrar tangentborden oförtrutet. Nu har så även nyheten nått ut att beslut fattats att bevilja Terje Hellesö urträde ut ur Naturfotograferna, tungviktarorganisationen som en gång i tiden startades just kring värdet av den genuina sanna naturbilden. En skildring av en händelse och ett naturutsnitt bevarat från tanken via sökaren och fingret som med sitt exakta tryck avbildar ett djur eller en underbar vy i vår natur.

I denna stund går naturligtvis också tankarna till Terje själv och hans familj, det krävs ingen rymdingenjör för att förstå att trycket varit enormt utifrån och att känslan inifrån står under belägring. Det är naturligtvis lätt att ryckas med, fördömandena är bitvis skarpa och skakande kraftfulla i sina uttryck. Det finns naturligtvis en människa bakom som någonstans, kanske i en stund av hetta och under en bråkdels sekund fattat ett beslut kantat av brist på omdöme för stunden. Likt Impalaantilopen som djärvt kastar sig i väg men missbedömer hindren framöver, och där trädet som ligger där blir dess fall då sylvassa tänder perforerar den blankslitna pälsen.

Kanske skall vi försöka se bakom molnen, hitta det ljus som trots allt har sin avsändare i solen.
Det som har hänt har ju hänt, varken Terje eller vi andra kan i dag backa tiden för att styra händelsen i annan riktning även om vi skulle önska det.
Bildmanipulation som begrepp har i och med denna händelse kanske fått den plats den förtjänar. Väl synlig och åtkomlig, inte bara något vi funderar ikring utan en realitet att förhålla sig till. Vad är centralt kring vårt bildskapande, vilken tyngd vill vi att ett fotografi skall ha som sanningsbärare?